|
Min pappa var född den 2 juni 1937.
Om han hade levat skulle han ha blivit 73 år gammal idag. Tyvärr ville det sig inte så. Hösten 2005 fick han cancer och tyvärr hade den spridit sig till levern. Dagen då jag fick veta det var en av de värsta i mitt liv. Han hängde kvar så länge som man bara kunde. Max tre år sade läkarna och det var nästan på dagen tre år efter diagnos som han gick bort. Den dagen var nog den värsta hittills.
Jag älskade min pappa över allt på jorden. Det gör jag fortfarande. Han och jag kunde prata om precis allting och ingenting. Vi pratade i telefonen nästan varje dag. Långa samtal om allt möjligt. Han lyssnade på mig, respekterade min åsikt och min intelligens på ett sätt som få män gör med kvinnor fortfarande. Det var inte förrän jag miste honom som jag insåg vilken värdefull känsla det var att ha en vuxen man att prata om allting med, någon som respekterade mig och som älskade mig precis som den jag var.
Han ville alltid mitt bästa och även om han inte alltid höll med mig om allting så var han där, stöttade mig och älskade mig.
Jag saknar honom så fruktansvärt. Jag saknar telefonsamtalen. Tryggheten och respekten som han skänkte mig. Jag saknar hans röst, hans doft. Pipan och grillandet. Jag saknar hans omtänksamma önskan om att jag skulle röra på mig mer och äta nyttigare. Det är tomt efter dig fortfarande pappa, och jag älskar dig fortfarande så oändligt mycket.
Idag klippte jag gräset, bara för att jag visste att du skulle ha tyckt det var bra.
Puss och kram, och vi ses igen. Någon gång.
Pappa, vid Vombsjöns strand den 21 augusti, 2008. Bara drygt en månad innan han gick bort.
När jag tog den här bilden kände jag så tydligt att han var på väg bort från mig. Jag kände så tydligt att det var sista gången jag såg honom i livet. Den sommaren alltså. Inte just exakt detta ögonblick men det var här det blev så klart för mig att pappa inte skulle finnas hos mig länge till.
|